Idag publicerade Linn Olsson ett inlägg på sin blogg om hennes förra häst Morris Moor som blev diagnotiserad med Kissing Spines efter att bara ha varit i hennes ägo i några månader, deras rättsprocess, den slutgiltiga domen och rättvisan för Morris och andra hästar i samma situation. Så känslosamt, så starkt och så fint beskriver hon hela historien från början tillslut, och jag, precis som många andra undrar, hur kunde detta ske? Hur kunde säljarna inte ta sitt ansvar, hur kunde de låta detta gå så långt, och hur kunde de utsätta en annan människa för den här sorgen och smärtan?

 

Jag har alltid beundrat Linn för hennes hästhållning och hennes val att alltid sätta hästens bästa i första hand, nu mer än någonsin tidigare. Jag tror inte att många skulle orka gå igenom den här rättsliga processen, den är lång, tung och man river upp gamla sår. Därför är jag så glad att hon tog den här fighten, jag som läsare blev glad av att se henne ta fighten för att hon då kan inspirera och motivera andra att ta samma kamp för sina hästar. Det som gör mig så ledsen är att de är just hästarna som hamnar i mitten av dessa rättstvister, mellan lagar som ser för ägarnas bästa. Nu gjorde Linn, i mina ögon, helt rätt. Hon gav Morris allt. Men jag är säker på att det finns många fall där hästarna hamnar i kläm mellan två personer som ingen vill ha dom. Hemskt, hemskt, hemskt.

 

Detta var verkligen ett känsligt inlägg och jag, precis som många andra hade tårar i ögonen hela tiden. Det gjorde ont att läsa då det är så smärtsamt för henne, och alla vi som har förlorat en häst, eller ett djur överhuvudtaget kan nog sätta oss in i hur det här måste kännas. Det är något att jag tycker är fint med internet världen, att man kan bli så påverkad av att läsa några rader ur en okänd människas liv, otroligt fint att man kan nå ut, ta del och påverkas. Det som Linn och Morris har gått igenom är hemskt och orättvist, trots att de vann rättegången så är det fortfarande orättvist. Hennes inlägg påverkade nog alla oss människor som älskar och brinner för samma sak- hästarna. Därför kände jag att detta var värt en egen reflektion och avskrivning på vår lilla blogg.