Jag kan inte fatta att jag har ridit Prado i 3,5 år. Att jag fick chansen att få honom när han kom till ridskolan som 4 åring. Jag fick chansen att bara rida runt honom på en hopplektion i typ 20 minuter, den första gången jag satt på honom. Han var liten, pigg, ostadig och visste inte ens vad "gå i form" va. När jag sedan skulle testa honom veckan efter så fick jag testa att skutta på några hinder och han tog i som sjutton och jag kommer ihåg första språnget som det vore igår. Att jag hamnade i obalans av min ovana av hästar som tryckte ifrån. Det var en sån häftig känsla. 3:e passet ramlade jag av Prado och blev trampat (väldigt lätt) på låret, det gick bra ändå. 

 

Vilken otrolig resa vi har gjort. När han var 5 år hoppade vi riktigt högt och han bara tog i som sjutton och var så pigg, verkligen sprang fort mot hindrena. Inte ens tittig av alla grindar eller något, han bara klippte och tyckte  det var så kul. Under tiden har vi utvecklats enormt ihop, allt till att gå en stadig form till att lära honom skänkelvikning och ökad trav och han älskar när han förstår. Vi klickar och fattar honom utan och innantill. 

 

Vårat år var 2014, vilket år! Vi blev klubbmästare, vann alla omgångar av seriedressyren och det var otroligt roligt att få den äran att få rida på den ponnyn som tyckte om att vara på dressyrbanan och få rida ärevarven. Två av dem gångerna så fick vi högst procent på hela dagen och det var något som var otroligt roligt. Sedan fick vi erbjudande om att vara med i div 3 och det gick från klarhet till klarhet. Vinst och placeringar blev den resan och det är ett utav de roligaste jag har varit med om i hela mitt liv. Sedan div 2 som inte gick som vi tänkt oss men vi hamnade ändå i rampljuset av våra misstag och fick beröm för hur jag skötte dem. Men även om vi har dem här meriterna tillsammans så är det kärleken, vårt band och våran resa som jag värderar högst. Jag har haft det tufft och då har det alltid varit Prado som har tagit mig upp och varit min styrka i det hela. 

 

Jag kan inte med ord beskriva hur den här tiden har varit för oss, han har lärt mig saker och jag har lärt honom och verkligen pushat honom så som han har ställt upp och pushat mig. Vi är verkligen ett team och jag kommer nog förevigt komma ihåg honom som "den som ställde mig i rampljuset". Under våran tid tillsammans har jag fått uppleva att rida en riktigt ung häst, att få lära den saker och hur man går tillväga. Har fått uppleva hur det är att tävla en häst dens första tävling, att få märka och se en utveckling både fysiskt och mentalt, att få vara en vinnare tillsammans med honom, att få ta förluster men resa sig ifrån dem. Vi har haft så kul och jag kan inte beskriva ens hur detta har präglat mig inför framtiden. 

 

På något sätt så känns det som att våran resa snart är slut, att vi går mot mållinjen nu, att vi har vänt upp och är påväg mot sista hindret. Det känns otroligt jobbigt men dem säger ju "don't cry because it's over, smile because it happened", ska försöka intala det till mig själv den dagen då vi går mot skilda vägar. Våran resa har varit så betydelsefull och många privatryttare som läser kanske inte förstår hur en ridskoleponny har en plats i ens hjärta. Men han har en otrolig plats hos mig och jag vill bara att han ska må bra och ha det bäst, jag vill det bästa för honom. Jag är livrädd för att lämna honom och vad som ska ske efter mig med honom. Mina största rädslor är att få ett ännu mer stort hål i mitt hjärta än vad jag redan har, därför skrämmer detta mig något så otroligt mycket. 

 

Han har verkligen varit bäst, vi ihop har varit det bästa vi har kunnat varit. Vi har gjort ärevarv, tagit förluster, skrattat, myst, gråtit, kramats och varit världens team och bästa vänner genom så många år. Jag vill inte att det ta ska slut, jag vill att det ska vara ett förevigt. 

 

/Frida