Terminen fortsatte gå och ännu en sommar så sa jag till ridlärarna att jag tänkte fortsätta på honom, efter många om och men från alla möjliga människor som inte hade något med oss att göra så fick jag ändå fortsätta på Totte. Men jag visste mycket väl att det bara var en tidsfråga, för jag var inte dum, jag visste att jag hade tur som fick ha honom en termin till. Höstterminen kom och jag hann rida Totte i några veckor, och så gott som varenda lektion gick överdrivet bra, han levererade, gick som en klocka och vi var så bra. Min ridlärare, Maritha, hade planer på LA för oss och det var målet. Så bra var vi. Det var som om vi levde verkligen i en rosa bubbla under den tiden. Men Totte blev halt i slutet av september och var halt i nästan 2 månader, det var första gången under hela den tiden jag haft honom han var halt mer än några dagar. Under den tiden hann mitt självförtroende sänkas till noll och jag har aldrig känt mig så dålig i stallet som då, jag ramla av o ramla av och gav liksom upp för jag kände lite att det inte var värt det. I mitt huvud berodde allt på att Totte var halt och att det inte var honom jag red. Jag mådde väldigt dåligt under den tiden han var sjuk, jag var väldigt nere och hade inget stallsug för fem öre. Det var en väldigt jobbig period för både mig och Totte. I samma veva som jag red Lapras lite grann och det var förmodligen då som dom fick upp ögonen för oss och började fundera på honom som ny häst till mig, det är det jag tror iallafall. Jag fick sen börja rida Totte igen efter ett långt uppbehåll ifrån varann. Jag var så glad den dagen jag började rida honom igen, jag kunde inte sluta le. Vi fick några sista veckor ihop innan jag blev erbjuden Lapras, jag var helt förstörd och jag funderade väldigt starkt på att sluta som hyrryttare och sluta med hästar helt för jag kände att jag inte hade en anledning att åka till stallet om jag inte hade Totte. Vad skulle hända med Totte, vem skulle ta hand om honom nu, vem skulle bry sig om honom lika mycket som jag? Frågorna gjorde mig galen men Totte var gammal och dom tyckte att han hade lärt mig allt han kunde, dom tyckte att jag behövde en häst att utvecklas med, som kunde hoppa osv. Dom tyckte att jag växt ifrån Totte kunskapsmässigt helt enkelt även om jag inte höll med. Så tillslut bytte jag häst, och jag var så ledsen, för jag kände att det inte var mitt val utan att det var något jag blev tvingad till. Jag hade ändå turen att han fick Ebba som var otroligt duktig med honom vilket gjorde mig extremt lättad och gjorde att det kändes bättre, det gjorde verkligen så mycket och jag är så glad att just hon fick honom.
två första ridpassen efter hans långa hälta, där satt jag och var lyckligare än nånsin
Jag såg Totte slita på ridskolan i nästan ett år till efter att jag slutat på honom. Han gick många lektioner och blev bara riden av små oerfarna barn. Hans kropp fall isär totalt, han var så sliten och raggig, tappade alla muskler vi byggt upp och han såg nästan inte ut som ponnyn jag lämnade ifrån mig. Det gjorde ont i mig varje gång jag såg honom. Men Totte betydde fortfarande lika mycket för mig om inte mer och jag spenderade all tid jag kunde med honom. Den 11 oktober 2013 flyttade Totte till sitt nya hem hos Lena. Jag grät den dagen, jag grät så otroligt mycket, allt bara släppte och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag var också lättad för jag visste att vad som än skulle hända så skulle han må bra, få leva ett lyckligt pensionärsliv och jag skulle få hälsa på honom när jag vill. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket än idag. Ibland litegrann och ibland så mycket att jag får ont i magen, men nu är han där han förtjänar att vara och han är värd all behandling han får där av sina medryttare.
Oavsett vad alla andra sagt eller vad som har hänt har Totte alltid funnits i stallet, han har tröstat mig, gjort mig glad och så stolt. Han har aldrig svikit mig och han gjorde tre år av min tonår till den bästa tiden i mitt liv. Hur gammal jag än blir kommer jag alltid tänka tillbaka på dom svåra, jobbiga, hemska, roliga och underbara tiderna i min tonår som jag gick igenom med den fina lilla flugskimmeln från ridskolan och vart jag än bor, på vilka ställen i världen jag än kommer till så ska och kommer det alltid hänga bilder på mig o Totte på väggarna, och jag kommer aldrig någonsin glömma honom. Mina barn kommer få höra om våran resa, deras barn kommer få höra om den och jag ska berätta för alla om ponnyn som hjälpte mig klara av alla dom tuffa tider under större delen av min tonår, som formade en stor del av mig och som äger hela mitt hjärta. Jag är så stolt över våran tid ihop, jag skriver om den här resan med tårar i ögonen och jag är så otroligt tacksam för allt den här ponnyn har gett mig. Vi visade alla att dom hade fel och vi lyckades tillsammans, kanske inte i mångas ögon om man ska stirra sig blind på resultaten, det vi lyckades med är värt mer än alla rosetter i världen och jag skulle inte byta bort det mot något i världen. Han har lärt mig så mycket, allt från ridning till vänskap mellan häst och ryttare. Totte och jag kom till att älska och respektera varandra på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt och jag kan inte annat än att säga jag älskar dig något helt obeskrivligt galet mycket mitt hjärta, jag saknar dig så mycket att det gör ont varje dag och till sist vill jag bara säga tack för allt du gjort för mig, min vackra ♥
åhh, han ser så lycklig ut tillsammans med dig ♥