Prado, jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dig. Du har betytt så otroligt mycket under de här 4 åren. Jag kan inte fatta den utveckling vi har gjort, och jag kan heller inte fatta att vi har spenderat 4 år av våra liv ihop. Jag kommer föralltid att minnas dig och le när jag tänker på dig, du har en stor del av mitt hjärta och har präglat den människa och ryttare jag är idag. Vi har haft en sån rolig resa och det har varit en ära att få ha dig som min lagkamrat. Våran glänstid är slut och nu är det dags för oss att gå vidare i livet. Det är dags för dig att ha en ny liten ryttare att lära och ha det jävligt kul med, det enda jag vill för dig är att du ska vara frisk, må bra och ha den bästa kompis som tycker så mycket om dig. Du förtjänar det allra bästa! Jag lovar att pussa på dig så ofta jag kan, jag lovar att aldrig glömma bort dig, jag lovar att jag kommer bry mig om dig så länge du finns och jag lovar att köpa dig om du blir till salu - oavsett om du är skadad eller ska bli pensionär. Du ska aldrig hamna hos någon annan, det ska vara ridskolan eller mig, jag ger dig det löftet. Du betyder så mycket för mig så inte ord kan förklara hur hjärtskärande det är att lämna dig, jag vill vara din bästa kompis för alltid och det lovar jag dig att jag ska försöka vara. 

 

Kan du fatta att jag såg dig första gången i lilla grushagen när jag hade ställtjänst och blev förfrågad om jag ville ge dig lite mat i hagen. Du var bara 4 år. Jag sa glatt ja och gick ut och tänkte "honom vill jag ha". Jag trodde då att det skulle vara omöjligt att det var jag som skulle få dig, jag trodde jag hade konkurrens och att jag aldrig skulle vinna. Varför oroade jag mig? Det var meningen att det skulle vara vi. Bara några månader senare så fick jag äran att vara den första, utom ridlärarna, att rida dig. Jag fick rida dig runt i alla gångarter på en hopplektion. Du var den vingligaste hästen jag någonsin suttit på och du var jättepigg och sprang med huvudet jättehögt uppe i luften. Du visste inte var "gå i form" va utan du sprang fort och som en giraff och jag tyckte det var hur roligt som helst. Redan andra veckan så fick jag testa att hoppa dig. fick hoppa ett litet hinder på 50 cm och du tyckte det var hur roligt som helst. Då fick jag lärdom om att ha kontakt och rida med skänkel. Du hoppade jättestort och jag var inte alls van så jag flög nästan på halsen, men det var så kul. Redan någon dag efter så blev jag inkallad på kontoret varav dem säger "vi har ju såklart en tanke med att du har ridit Prado, vi vill att du blir hyrryttare på honom". Jag svarade såklart ja. Redan 3:e gången jag red dig så ramlade jag av och blev trampad lite lätt på mage och ben, ingenting jag brydde mig om dock. Och några gånger efter det fattade du vad gå på tygeln var, då blev allt mycket roligare. 

 

Någonstans därefter när du var fem så blev du skadad, du vilade i ett halvår, hade boxvila. Jag pussade på dig ofta och ryktade dig och du var den sötaste och mysigste hästen jag visste, därför älskade jag ditt sällskap. Sen gick du på sommarbete och efter det fick jag äran att sätta igång dig, efter 6 månader. Jag trodde att du skulle vara galen men du visade mig helt fel. 5 år och hade vilat i 6 månader, så himla snäll och glad. Det var nog den roligaste sommaren jag hade, att få ha dig varje dag och fick verkligen sätta igång dig på riktigt och fick öva med dig. Jag kommer verkligen ihåg att den här sommaren så lärde du dig ökad trav, helt plötsligt så började du ta ut benen och jag blev så glad. Därefter har du bara varit skadad någon gång tillfälligt, lite halt bara. Utvecklingen har gått upp, dock inte spikrakt för du kommer väl ihåg alla hoppsvackor du har hamnat i. Det var så kul att hoppa dig i början för vi kunde hoppa 1 m om kanske inte högre - banor och du tog i som sjutton och det var så kul. Tills du har hamnat i alla svackor och vi har fått börjat om från 0. Men även det har vi tagit oss igenom. Det har både varit lärorikt och nyttigt. 

 

Nu är vi här idag, har startat massa tävlingar, har massa vinster och placeringar, har startat LA, har blivit klubbmästare, har en otrolig resa i bagaget. Och nu är den resan slut. Jag är tacksam över allt vi har upplevt ihop. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte minns varenda del av våran resa, men jag hoppas det är lugnt för det tror jag inte du heller gör. Men alla highlights och allt i stora delar kommer nog alltid finnas kvar och du kommer föralltid att minnas. Det är otroligt kul att jag känner dig så himla väl, jag vet varenda brist och styrka du har och vad som krävs och exakt hur man bär sig åt med dig. Jag vet att man måste passa på din högerbog otroligt mycket för annars blir det jobbigt, jag vet att allting går med uppmuntran och inte irritation, jag vet när du blir så otroligt lycklig och nöjd när du bara vet att du gjort ett bra jobb, jag vet att du bockar varje gång du hoppar något terränghinder, jag vet att du kräver en ryttare som bara skrattar åt det och inte blir sur, jag vet att du behöver bli väldigt motiverad och att du behöver teamwork, jag vet att du i början av varje dressyrpass ska trippa istället för att skritta, jag vet att du är kittlig under vänster fram mest, jag vet att du har världens hjärta av guld, jag vet dig.

 

Prado, jag kommer se dig varje dag och jag älskar dig så mycket! Tack för våran resa ♥

/Frida