Under det här lovet har jag läst igenom min gamla blogg och nu har jag känt att jag saknar Totte otroligt mycket, trots att det nästan är två och ett halv år sen han flyttade. Men grejen är den att det är väldigt stora skillnader på den saknad jag känner nu, och som jag kände då, när han flyttade. I början var det verkligen en smärtsam-ont i magen- aj i hjärtat- saknad, men nu under tiden som har gått så har det bytts ut mot en skön saknad. Ni vet när man mest kommer ihåg alla fina stunder, och tänker på hur roligt vi hade och hur bra han har det nu. Ungefär så känns det nu, han gav mig två och ett halvt år som verkligen påverkade mig enormt mycket som människa och ryttare, vi gick igenom otroligt mycket och trots att vi inte har en stor hög rosetter att visa upp så ser jag ändå tillbaka på vår tid med stolthet. Just för att han lärde mig så mycket mer än bara ridning och jag kan, hands- up, säga att han gjorde mig till en mycket ödmjukare ryttare som verkligen värderar all tid med hästen. Detta har jag verkligen burit med mig till Lapras och jag tar vara på all tid jag får med honom på ett annat sätt, tack vare Totte. Vi har ju varit och hälsat på honom lite då och då, jag har även haft kontakt med hans ägare och tidigare medryttare, och jag har känt att nästan har räckt att veta att han mår helt fantastiskt och lever ett underbart pensionärsliv, men nu är faktiskt första gången på ett tag som jag verkligen känner ett stort behov av att hälsa på honom, så jag och Ebba ska kolla ut en dag och åka dit för pussar och gos i massor. Jag är verkligen en riktig känslo-människa som blir tårögd bara av att skriva detta, men jag känner så mycket kärlek och tacksamhet för den här ponnyn att jag knappt vet vart jag ska ta vägen ♥ Det är inte ofta jag skriver om honom så nu när jag väl gör det och tänker på vår tid ihop blir jag alldeles bubblig.