Terminen fortsatte gå och ännu en sommar så sa jag till ridlärarna att jag tänkte fortsätta på honom, efter många om och men från alla möjliga människor som inte hade något med oss att göra så fick jag ändå fortsätta på Totte. Men jag visste mycket väl att det bara var en tidsfråga, för jag var inte dum, jag visste att jag hade tur som fick ha honom en termin till. Höstterminen kom och jag hann rida Totte i några veckor, och så gott som varenda lektion gick överdrivet bra, han levererade, gick som en klocka och vi var så bra. Min ridlärare, Maritha, hade planer på LA för oss och det var målet. Så bra var vi. Det var som om vi levde verkligen i en rosa bubbla under den tiden. Men Totte blev halt i slutet av september och var halt i nästan 2 månader, det var första gången under hela den tiden jag haft honom han var halt mer än några dagar. Under den tiden hann mitt självförtroende sänkas till noll och jag har aldrig känt mig så dålig i stallet som då, jag ramla av o ramla av och gav liksom upp för jag kände lite att det inte var värt det. I mitt huvud berodde allt på att Totte var halt och att det inte var honom jag red. Jag mådde väldigt dåligt under den tiden han var sjuk, jag var väldigt nere och hade inget stallsug för fem öre. Det var en väldigt jobbig period för både mig och Totte. I samma veva som jag red Lapras lite grann och det var förmodligen då som dom fick upp ögonen för oss och började fundera på honom som ny häst till mig, det är det jag tror iallafall. Jag fick sen börja rida Totte igen efter ett långt uppbehåll ifrån varann. Jag var så glad den dagen jag började rida honom igen, jag kunde inte sluta le. Vi fick några sista veckor ihop innan jag blev erbjuden Lapras, jag var helt förstörd och jag funderade väldigt starkt på att sluta som hyrryttare och sluta med hästar helt för jag kände att jag inte hade en anledning att åka till stallet om jag inte hade Totte. Vad skulle hända med Totte, vem skulle ta hand om honom nu, vem skulle bry sig om honom lika mycket som jag? Frågorna gjorde mig galen men Totte var gammal och dom tyckte att han hade lärt mig allt han kunde, dom tyckte att jag behövde en häst att utvecklas med, som kunde hoppa osv. Dom tyckte att jag växt ifrån Totte kunskapsmässigt helt enkelt även om jag inte höll med. Så tillslut bytte jag häst, och jag var så ledsen, för jag kände att det inte var mitt val utan att det var något jag blev tvingad till. Jag hade ändå turen att han fick Ebba som var otroligt duktig med honom vilket gjorde mig extremt lättad och gjorde att det kändes bättre, det gjorde verkligen så mycket och jag är så glad att just hon fick honom.